Krönikor

Gubbsjukan breder ut sig i tv

2006-01-26

Gubbigheten breder ut sig i tv. Först var det 44-årige Jonas i ”Riket” som dömde 22-åriga Sara till straffet rumpbeskådning. Hon tvingades ta på sig ett par speciella byxor och förväntades visa sin bakdel för honom. Moget, eller hur? Tänk om de hade tvingat en av de manliga deltagarna att göra samma sak. Erkänn att det skulle ge lite Abu Ghurayb-vibbar. Men programcheferna klappade säkert händerna. Lite hanky-panky och bra rubriker, jo man tackar. Några veckor senare satt Börje Ahlstedt i ”Stjärnorna på slottet” och tjatade på Mona Malm om att hon skulle ”vara sitt kön”. Butchige Börje, som Expressens Anders Björkman så träffsäkert kallade honom.
Han skulle väl aldrig i livet komma på tanken att uppmana Sven-Bertil Taube eller Peter Harryson till samma sak. Eller gå omkring och vara sitt kön alldeles själv. Nej, Börje är ju en konstnär, gubevars. En fiiin och svår sådan, vill han låta påskina. Samt underbetald. Jag har aldrig förstått hans storhet. Han har i mina ögon alltid varit en fjant. Och nu är han en tjock, butchig fjant som har hängt upp sig på Mona Malms kön. Kan han inte porrsurfa lite i stället och lämna Mona i fred? Och i SVT:s ”Dokument: Humor” berättade underbara, roliga Sissela Kyle varför hon fick sparken från ”Parlamentet”. ”Nej, vi har redan en blondin”, lät programchefen Anders Knave hälsa – och menade då Annika Lantz. Läs det en gång till: ”Nej, vi har redan en blondin.” Hur skulle du reagera om du kom till en anställningsintervju och fick samma besked?

Att det sedan ofta sitter tre mörkhåriga män plus programledaren bredvid den där blondinen verkar ingen tycka är för mycket av någonting. Det har till och med hänt att en av deltagarna har fått klä ut sig till kvinna för att få upp kvoten. Men det är väl bara humor. Eller? Och tro nu inte att det där citatet var ett olycksfall i arbetet från Knaves sida. Redan 2002, när han var programchef på Kanal 5, så startade han grabbmagasinet ”Y-front”. Till detta efterlyste han en ”snygg programledartjej”. Programmet skulle bestå av snygga tjejer, sex, samlevnad, mode och sport. ”Vi har hört tillräckligt om fittstim”, fastslog Knave. ”Det får vara färdigsnackat om djupa känslor.”

Det är tyvärr sådana de är, tv-gubbarna. Det är så de tänker. Grodorna går direkt från deras små hjärnor och ut i munnen. På Idrottsgalan höll Staffan Heimerson för övrigt ett långt anförande om ledarskap och framhöll Moder Teresa som ett föredömligt exempel. Han avslutade sin rörande anekdot med att säga: ”Och då fick missionärsställningen en helt ny innebörd”. Var det bara jag som satte tv-mackan i halsen? Jag minns när fantastiska Lotta Mossberg hoppade av som nyhetsankare för att hon inte ville vara med i ”skönhetstävlingen” på TV 4. Nu har vi hårsprejsattacker där i stället. För det är en hård och gubbsjuk värld på tv. Programcheferna kan välja och vraka bland alla som ”vill jobba med media”. Och männen tilllåts vara hur fjantiga som helst – medan kvinnorna helst ska visa rumpan och vara sitt kön.

Fler guldstjärnor i klassrummet

2006-02-01

Vilken skola en elev går i har fått ökad betydelse för hur eleven ska lyckas, enligt en ny rapport från Skolverket. Ja, men det är enklare än så.
Det ska vara roligt i skolan och det ska vara skitroligt att plugga. Och precis som en tvååring så behöver nioåringar och tonåringar få höra lite klang och jubel när de gör något bra. Självklart ska vi ha betyg. I trean, sexan och på hela högstadiet. Precis som vuxna kan barn ha en konstig självuppfattning – och det ska inte komma som någon överraskning i nian att de kanske inte får de betyg de trodde de var värda, bara för att de råkar vara lite skoltrötta just då. Barn ska inte vara skoltrötta. De ska älska skolan. Och för dem med trassliga hem ska det vara en fristad. Det ska finnas skolvärdinnor som på 70-talet, ett slags allemansmormödrar som plåstrade om och lyssnade. Och det ska finnas guldstjärnor.

När jag var skoltrött – trött på det likformiga systemet där ingen fick sticka ut, ingen fick skriva i förväg i läroböckerna, man skulle vänta in de andra, annars var man en svikare – då tog min pappa ett banklån och skickade i väg mig till San Francisco som utbytesstudent. Där var det precis tvärtom, där uppmuntrade lärarna alla sorters extraprojekt. I ämnet amerikansk historia arrangerade mr Fasman riktiga rättegångar i klassrummet. Nordamerikaner mot sydstatare i inbördeskriget eller för och emot Vietnamkriget. Vi läste hyllmeter med litteratur, slipade våra argument till långt in på nätterna, klädde oss i fotsida advokatkåpor och tog in riktiga vittnen från Vietnamkriget som vi korsförhörde. För detta fick vi som medverkade en guldstjärna. Men vi fick också höra att ”Herregud, vad bra ni var!” och ”Du borde ju verkligen bli advokat!” För mig, som tidigare knappt vågat hålla ett föredrag, så var det en revolutionerande upplevelse.

I Sverige skulle alla hoppa över plintar på gympan, hur lite talang för detta man än hade. I San Francisco fick vi själva välja vilken sport vi ville utöva. Simning, friidrott, bergsklättring, kanotpaddling eller dans. Alla team åkte i väg på field trips. Pengarna samlade vi ihop genom att sälja kakor. Vi hittade nya vänner, över årskurserna, och vi fick känna att vi verkligen var bra på det vi gjorde. Bättre än vi hade kunnat ana själva. Och jag tänkte: ”Varför i herrans namn gör vi inte så här i Sverige?” Tiotusen barn går varje år ut grundskolan utan att ha de mest elementära kunskaper. Men det beror inte på att ungarna är idioter. Tvärtom, alla är bra på något.
Ta Joakim, en skoltrött femtonåring som jag känner. Han är så trött på hela skiten att han håller på att ställa till det för sig riktigt ordentligt.
Men han var en gång intresserad av hockey. Så intresserad att han, när han bara var tio år gammal, själv satt hemma och tog reda på telefonnumret till svenskproffsen i Kanada och ringde dem. Fattar ni? Hockeyproffsen i exklusiv intervju med tioåring! Tänk om någon hade tagit vara på den driftigheten hos honom. Och gett honom några guldstjärnor. Då hade han kanske inte varit så skoltrött i dag.

Om man blundar finns de inte

2006-02-21

Det är något konstigt med de hemlösa. Om man blundar så finns de inte. Och om de finns så går de knappt att räkna. De är som en egen art, ett eget folk, som skadedjur eller flyktingar i sitt eget land. Ingen vill ha dem, ingen vill hjälpa dem och ingen vill se dem på sitt morgontåg.
När jag växte upp i Malmö hade vi bara en enda uteliggare. Han hette David och alla visste vem han var. Han hade rykte om sig att vara ”så överbegåvad så att det slog slint”.
Senast jag besökte Malmö tycktes det bo hemlösa under nästan varenda bro. De hade liksom flyttat in där med sina presenningar, spritkök och kastruller. När jag skulle uppför en ramp hjälpte somliga av dem till – och ville ha en grindslant för besväret. En av dem var synnerligen verbalt begåvad, säkert en rättshaverist. För han hann med att berätta den ena rövarhistorien efter den andra om det svenska rättssystemet i allmänhet, och polismakten i synnerhet. Jag försökte blunda och tänka bort honom flera gånger, men det gick inte.

Jag skulle tro, men vad vet jag, att de flesta av de hemlösa är sådana att de inte alls vill hamna i våra register. Men om de inte finns med i statistiken så finns de inte alls. Alltså måste de räknas. Enligt ny statistik finns det 17 800 hemlösa i Sverige. 3 600 av dem är uteliggare. 802 finns i Stockholm. 661 i Göteborg – och 431 i Malmö. Men fan tro’t.
Genom en dokumentär i P1:s Tendens fick jag nyligen reda på hur räkningen hade gått till. Socialstyrelsen hade skickat blanketter till härbärgena, som skulle fyllas i. Men de flesta i personalen vägrade. De var för integritetskränkande. Och frågorna var för konstiga:
• Vad hade du för försörjning i vecka 17? Vem sjutton minns det? Och vad ska man svara – prostitution?
• Vad har du för boendesituation? Det är nog den dummaste frågan av alla.
• Vad har du missbrukat de senaste månaderna? De förutsätter alltså att alla hemlösa är missbrukare.
• Hur många barn har du?
– Den frågan kan man inte ställa. Då bryter de ihop, förklarade Rolf Nilsson, ordförande i de hemlösas förening.

Sitter man på t-banan i Stockholm och det kommer in en uteliggare med en pappersmugg, så har man tre val:
1. Man kan titta ut genom fönstret. Då finns de inte.
2. Man kan lägga några kronor i muggen. Och tja, ska man känna sig god, då?
3. Man kan bli jättearg, för hur har de mage att komma in där och lukta illa och störa ens sinnesfrid?
Jag förstår inte varför somliga blir så arga på de hemlösa. Det borde ju vara de som är fly förbannade. Men jag tror inte att det är det de gör, eller inte gör, som upprör, utan det de representerar. De är leverfläcken som visar att inuti så är det fullt med äcklig, stinkande cancer.
I vårt fina, välbärgade land med 1,75 procents styrränta och prisfest på bostadsrätter, så är vi inte bättre än så här. De personifierar vår skam. Hur oräkneliga de än är.

Törs du säga ifrån vid lunchbordet?

2006-03-06

I filmen ”North country” säger Josey: ”Jag ville aldrig vara någon hjälte. Jag ville bara kunna leva ett hyggligt liv.” Hon bryter upp från en man som misshandlar henne och söker jobb i gruvan.
Inte för att hon vill jobba där. Det är ett bullrigt, skitigt och farligt arbete. Men för första gången i sitt liv är Josey självförsörjande. Ibland har hon till och med råd att ta sina barn till en liten restaurang.
Männen i gruvan tycker inte att kvinnor har där att göra. ”Ni tar våra jobb”, säger de. De hånar kvinnorna och skriker efter dem i korridorerna. De hotar dem och tar strupgrepp, onanerar på deras kläder i omklädningsrummet och kletar okvädinsord i bajs på väggarna. I en scen går Joseys pappa fram och talar inför sina jobbarkompisar. ”Det är min dotter ni behandlar så här”, säger han. ”Min dotter.”
Josey ville aldrig bli någon hjälte. Men hon tar fajten, hon vägrar säga upp sig, hon går till domstol – och vinner. Filmen är baserad på en sann historia och hennes civilkurage gjorde livet lite lättare för alla kvinnor inom gruvindustrin.

Det var några år sedan det där hände. Men så här har många svenska ungdomar det i skolan än i dag. Inte minst tjejer. Våra döttrar. Läkarna slår med jämna mellanrum larm om att allt fler flickor drabbas av urinvägsinfektioner, för att de inte vågar gå och kissa under skoldagarna. Låsen är för länge sedan uppbrutna och man vet aldrig när plågoandarna kommer. Till och med i Carl Philips fina skola kör de med bajstrakasserier.
Anna-Karin berättar i ”Tendens” i P 1 om hur hon blev utfryst och trakasserad
i skolan. När hon kom med sin matbricka sa alla att det var fullt vid deras bord. Hon fick inte sitta någonstans. Och självklart jagades hon genom korridorerna.

Reportaget i ”Tendens” handlar om civilkurage. Om busschauffören som ingrep vid en svår misshandel – och riskerar att få sparken. Om en polischef som säger ifrån när det blir för mycket skitsnack om ”blånegrer” och andra invandrargrupper vid polisernas fikabord. Och om att våga säga ifrån när man som ung tjej blir sextrakasserad på bussen eller i tunnelbanan.
”Det är en speciell sorts människa som har civilkurage”, säger professor Lennart Lundkvist
i programmet. Han har forskat i ämnet.
”Det är ovanligt modiga och beslutsamma människor som det handlar om. De är lite av samhällets stöttepelare och är beredda att offra lite extra av sig själva.”
Vad är du beredd att offra? Törs du avbryta ett slagsmål på tunnelbanan där någon står och sparkar på en annans huvud? Säger du ifrån när det blir för mycket ”svartskallar”, ”fetton” och ”bögjävlar” vid lunchbordet? Gör du plats vid ditt bord när utfrysta Ulrika kommer med sin bricka?
”Jag brukar tänka att det skulle kunna ha handlat om mitt eget barn”, säger busschauffören Nicolai Jungsin.
Det är en bra tanke.

Fettskräcken håller på att äta upp oss

2006-03-20

Skit i fågelinfluensan. Svenska folket är hotat av en mycket allvarligare sjukdom, nämligen fettfobin.
Barnavårdscentralerna vill börja mäta BMI, body mass index, på alla fyraåringar. Enligt en läsarundersökning på DN.se tyckte över nittio procent att det var en bra idé. Men herregud, låt våra barn vara barn! Tids nog sätter de fingrarna i halsen och blir anorektiker hela bunten.
Kan man inte se med blotta ögat att ett barn väger för mycket så är det faktiskt Inget Problem. Det är ju inte som om de hade leukemi eller något. Men nu vill ni ge alla fyraåringar ångest över att de har ett för högt BMI och då … ja vad händer då? Då blir mamma ledsen?
Föräldrar i dag verkar tycka att det värsta som kan hända är att deras barn blir tjocka. Varför det? Förstör det deras image? Matchar det inte Urban Jungle-vagnen och skötväskan för tvåtusen spänn?

Tjockisen är den nye negern”, har Jessika Gedin sagt i radions ”Spanarna”. Ja, samma geniala Jessika som var med på Alexander Bards elitistiska lista, där någon kallade Hanne Kjöller för dum och tjock. ”Tjockis!” sa han om DN:s ledarskribent, för det var det absolut värsta han kunde komma på. Hanne kontrade med kolumn, bok och film i ämnet. ”Fredrik Virtanen skriver i ett listinlägg att han tycker synd om mig eftersom det nu i varenda tidning stått att jag är tjock. Men det är inte ett dugg synd om mig. Varenda person som träffat mig eller sett mig i en tevesoffa har själv kunnat notera att jag är överviktig. Om en månad kommer jag ut med både film och bok i ämnet.”
Boken och filmen ska visst handla om hennes magsäcksoperation. Jag ska läsa boken med intresse, för jag förstår det inte. Det är en sådan drastisk åtgärd, att sätta tvångströja på sin egen magsäck. Hur mycket skit har man inte fått ta för att göra en sådan grej? När man, som Hanne, inte ens är särskilt stor. Hanne är snygg och lite mullig, men det får man visst inte vara i vårt elitistiska samhälle.
Nämnde Virtanen bloggade för övrigt om sin egen tv-debut: ”Det är plågsamt att se sin fetma i tv.” Skulle han vara fet? Vad tycker han då om oss andra?

Varför har vi sådan fettskräck? Varför tittar någon på ett program som ”Du är vad du äter”, där de inte bara går igenom allt som den överviktige sätter i sig – utan också tvingar henne att skita i en slang? I tv!
Och varför sänder TV 4 den ena freakshowen efter den andra om överviktiga barn, som om de hade mängdrabatt? Så att man kan sitta där med sina kvällsmackor och smacka och säga ”ojojoj, stackars barn, gud vad hemskt”. Medan vanligtvis förnuftiga väninnan plötsligt säger att ”jag skulle aldrig kunna bli kär i en kille som var tjock, för jag skulle bli så äcklad”.
Det verkar som om fettskräcken sätter sig på hjärnan. Och det är hög tid att ÖB dirigerar om hemvärnet. De borde omedelbart packa en korg med hembakta godsaker och skarpladdade vapen och åka hem till de värsta fettischisterna – och säga precis som Jessika Gedin: ”Jo, ta en kaka till, för du är inte alls vad du äter.”

Det är befriande att bli en tant

2006-04-03

Det är så befriande att ha blivit tant. Att inte behöva behaga längre. Tidningstanten Amelia Adamo säger att vi tillhör den nya nobullshit-generationen. Har man passerat 40-strecket är man inte ung och lovande längre. Det är inte någon som förväntar sig att man ska vara trådsmal och vacker. Skönhet hör ungdomen till. Jag, till exempel, har aldrig varit särskilt vacker. Men jag ser helt okej ut för att vara 40 bast. När man inte kan spela på sin sexiga ungdom längre, så tvingas man också bli mer sann mot sig själv. Vad vill jag ha ut av det här livet?
Enligt statistiken torde vi kvinnor bli i genomsnitt 82,5 år (om vi inte super bort våra liv på lådvin). Då har jag alltså 42,5 år kvar.
Det är ganska lång tid, vad ska jag göra med den? Ja, inte tänker jag sitta vid telefonen och vänta på att någon finnig kille ska ringa.
Vid 40 kan man äntligen vara som folk. Man har haft lite tid att reflektera över livet och har råd att dela med sig. Ni kanske har sett annonserna för Situation Stockholm, där hemlösa Maria intervjuas om vem som köper tidningen: ”Det är nittio procent kvinnor, mellan fyrtio och sextio år. Lite finare men inte överklass, socionomer typ. Aldrig byggjobbare och sådana.”

Nej, det är tanten som är kulturbäraren i vårt samhälle. Vi har lyssnat, läst och rest mer än någon annan målgrupp. Utan oss tanter skulle varenda bokhandel, resebyrå och teater tvingas packa ihop och klappa igen.
Amelias nya tidning M damp ner i brevlådan häromdagen. Den ska vara en hyllning till den mogna kvinnan, men är tyvärr mest flåshurtig och pretentiös. Jag blir alldeles matt när jag läser om DN:s kulturchef Maria Schottenius, som säger att hon alltid stått och lagat fyrarätters middagar till sina barn ”för att de krävt det” och har tekoppar från Provence för 300 franc styck.
Då ser jag hellre den mer jordnära Åsa Mattsson som förebild. Hon, som skriver att hon och hennes jämnåriga ser döden som en personlig förolämpning. ”Vi vet ju att detta prat om åldrande bara är nys, man känner sig ju precis likadan inuti, fast bättre.”

Förr, när vi hyllade den svenska tanten, så tänkte vi oss en liten gråhårig dam med hatt, väska i armvecket och fotriktiga skor. Nu är det inte så längre, i dag är tanterna blonderade företagsledare eller fortsätter föda barn långt in i klimakteriet. Se bara på mig, Anna Lindmarker och prinsessan Caroline av Monaco. Men vi tänker inte låta barnen ärva särskilt mycket. ”Bara mina utmärkta gener”, skriver Åsa Mattsson, som tycker att pengar ska spenderas, inte sparas. Hon personifierar därmed den nya mappien, såsom hon beskrivs i M: bångstyrig, lite egotrippad och med kistan full av guldpengar – säg hej till Pippi Långstrump-generationen. Nu sitter Amelia, 59, i varenda tv-soffa och featurebilaga för att lansera sin nya tidning. Och fattas bara. Det handlar om många miljoner och inte minst: en hel del prestige. Och om någon ska kunna göra succé med en ny tanttidning i Sverige så är det nog Amelia Adamo. Bara nu lårbenshalsen håller.

Låt inte papporna komma undan

2006-02-09

Just nu går pjäsen ”Pappa” på Kulturhuset i Stockholm, om och av döttrar som längtat efter sina fäder. Den handlar om ”en enorm längtan efter närhet, bekräftelse och stöd. Och så sorg, smärta, ilska.”
Jag sitter här med min egen pappas fotoalbum. Det är sex år sedan han dog. Vissa dagar saknar jag honom så det gör ont. Men när jag bläddrar i albumen värker det ännu mer. För där är hundratals bilder på pappa och hans nya familj. På barn och barnbarn när de firar jul och midsommar. Det är bilder på pappa bland blommor och kattungar vid deras landställe – en sann familjeidyll. Men ingenstans är jag med. Jag passade inte in där. I Cecilia Hagens bok ”Mina resor med Diana” ger hon en del snytingar till alla möjliga pappor. Inte bara sin egen och prinsessan Dianas – hon går rätt hårt åt Ingmar Bergman också. ”Pappor, de är för rara. Alltid. Hur de än bär sig åt, hur de än smiter och fuskar och stoppar huvudet i sanden och anser sig ha rätt att läxa upp långt upp i åren och är fega och undflyende på alla vis så kommer de alltid så mycket lättare undan än någonsin mammor”, skriver hon.

Det är då jag inser att jag har gått i samma fälla. Jag har just skrivit min självbiografiska roman. I den är mamma den onda, medan pappa, så klart, är den rolige och kärleksfulle.
Jag har klagat över att jag aldrig blev kramad av min mamma som barn. Men pappa då? Nej. Fast det har jag inte tänkt på. Men visst söp han lika mycket. Och när jag tänker efter så kunde han vara sorgligt egoistisk. Som efter skilsmässan, när han blev förälskad i den ena kvinnan galnare än den andra.
En slängde en kruka i huvudet på honom så det blev ett stort otäckt sår, en annan försökte köra över oss med sin bil och en tredje tvingade honom att döda min katt.
Till slut mötte han visserligen en stabil kvinna. Med henne fick han en ny familj. Nya bonusbarn och barnbarn. Men inte ens i den nya familjen var jag välkommen. Pappa sa att det var bäst att vi firade jul och födelsedagar på skilda håll. Hon var svartsjuk på mig, sa pappa, och han ville undvika konflikter.

Hade en mamma kommit undan med det? Aldrig i livet. Vi borde inte låta papporna komma undan heller. I stället borde alla pappor tvingas gå en obligatorisk föräldrakurs redan på BVC. Den ska inte handla om hur man kokar en potatis och barnsäkrar hemmet – det är den lätta biten.
Nej, den ska handla om hur man blir en jämställd man och undviker en skilsmässa. Om hur man beter sig om det trots allt blir så. Och om allt man kan göra som en ansvarstagande far för att ens dotter inte ska få en så taskig självbild att hon i framtiden plågar sig med ätstörningar eller skär sig i armarna.
Annars sitter också våra döttrar en dag och tittar i albumen och undrar varför det inte finns fler bilder på dem. Var de verkligen inte viktigare än så?
Kvar finns bara sorgen, saknaden och ilskan.

Kvinnotortyr borde vara en het valfråga

Över 60 kvinnor har mördats av sina män sedan förra valet. Tiotusentals har misshandlats.
”Det är fel att kalla det kvinnomisshandel. Det handlar om kvinnotortyr”, sa en psykolog i TV 4:s lysande dokumentär ”Sverige, Sverige, fosterland”.
Kvinnotortyr. När jag började jobba som journalist i slutet av 80-talet så skrev man inte ens om kvinnomisshandel.
”Äsch, det är bara ett sånt där lägenhetsbråk”, sa både poliser och redaktörer. Inget att bry sig om.
”Bara lite interna angelägenheter”, skrattade en polis.
En som skrattade ända in i rättssalen var ”den leende mördaren”, Janne Toumela. Han försökte döda sin sambo Linda med en stekpanna när hon skulle lämna honom. ”Jag träffade med stekpannan men den gick sönder. Gjutjärnspannor är tyvärr inte så stabila som man kan tro.”

Han gav sig på Linda med en kniv i stället. Hon lyckades ta sig ut i hallen. Där lade han sig på henne tills hon slutade andas.
Just nu pågår en annan uppmärksammad rättegång. En fembarnsmamma utanför Falkenberg lyckades efter många år ta sig ur sitt destruktiva förhållande och fick skyddat boende. Men mannen lurade kvinnan att komma hem och prata – så att de ”kunde bestämma hur de skulle göra med vårdnaden om den yngste sonen”, en sexårig pojke. Barnen skulle vara med, sa han, och bedyrade att det var tryggt och säkert. Han sköt henne i huvudet. Framför fyra av barnen. När hon inte dog direkt högg han henne med kniv. Fjorton gånger.
Kvinnotortyr, varför är det inte en prioriterad valfråga för Persson eller Reinfeldt? Är verkligen villaskatten viktigare?
”Hade politikerna velat så hade det varit busenkelt för dem att göra det till en stor valfråga. Nu tycker man inte det och då pratar man om annat”, säger professorn Dick Harrison.
Höger eller vänster? Vad ska man rösta på som kvinna? ”Det blir ju samma skit vad man än röstar på”, som vår lokala Vivotant sa häromdagen.

Jag är böjd att hålla med. Det enda partiet som tar kvinnovåldet på allvar är Fi.
Kommer det att bli en högerregering? Fan tro’t. Visserligen har högern i princip kopierat Fis jämställdhetsprogram, men vem tror att de tänker genomföra det? De vill ju ha tillbaka kvinnorna vid spisen och [email protected] Och vi vet ju att hemmet är den farligaste platsen för kvinnan.
En högerallians innebär att vi tvingas ha kristdemokraterna i en regering, med deras outhärdliga syn på familjebildning, stamceller och aborter. Att vara kvinna och rösta på kd är som att skita på sig själv i ansiktet, för att travestera Emma Hamberg.
Feministen Göran Persson då? Hahaha. Två tredjedelar av Sveriges kvinnor har inget förtroende för Göran Persson. Jag säger inte att det är så, men det kan bero på att vi fortfarande har 4 300 kronor mindre i plånboken. Och ni såg väl när Persson lanserade partiets valmanifest med Marita Ulvskog? Hon blev totalt överkörd. Inte ens frågan om sitt nätverk Feministas tilläts hon besvara.
Vi kvinnor har haft rösträtt sedan 1921. Det kanske är dags att utnyttja den rätten.

Man måste komma ut gång på gång

I mitten av åttiotalet hade jag ett kort förhållande med Niklas. Sedan blev vi nära vänner. Tills han träffade Karin – då gled vi ifrån varandra. Han blev liksom tråkig. Det var inte förrän för några år sedan som han berättade det.
”Du vet den där Karin som jag är ihop med …”
”Jaa?”
”… det är ingen Karin, det är en Kevin.”
Man kan tycka att nu, år 2006, så är det väl ingen stor grej längre, det här med att komma ut. Vi har ju haft Prideparader i nio år – halva artistvärlden och minst två ministrar i den nya regeringen är öppet homosexuella. Men för många är det fortfarande alldeles oerhört stort.
I Anders Öhrmans intervjubok ”Komma ut” berättar Robert om hur hans familj slängde ut honom när de fick reda på att han var bög. Då var han 16 år.
”Det var vinter och skitkallt ute och jag gick omkring på gården och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville inte gå och lägga mig i källarförrådet, eftersom det kändes så jävla förnedrande, men till slut hade jag inget val. Jag låste upp källardörren och lade mig på golvet bredvid svarta plastsäckar och annat bråte.”
Han fick panikattacker och grät sig till sömns. Av socialen fick han inget stöd. De tyckte att han kunde flytta hem. Men hans bror misshandlade honom och familjen skrek att de hatade honom.
”Jag var livrädd att de skulle mörda mig.”
För andra går det bättre, som för radiokillen Roger. Efter mycket vånda skickade han ett mejl till sin mamma – och drog ur telefonkontakten. Ett halvt dygn senare hade han fått ett svar med rubriken ”Älskade unge”. ”Det var mycket på en och samma dag” (deras hund hade dött samma morgon) ”Livet är så skört. Vi måste vara rädda om varandra. Du är och förblir vår son, huvudsaken är att du blir lycklig.”

Jag tror inte att vi heterosexuella, om vi nu verkligen är det, kan föreställa oss vilken process det är att komma ut. Med förnekandet, dubbellivet och den ständiga rädslan att avslöjas. Möjligtvis kan det jämföras, rent emotionellt, med att komma ut som mat- eller spelmissbrukare. Och det räcker inte med att göra det en gång. Man måste hela tiden komma ut för nya grannar eller arbetskamrater. Bara för att riskera att stämplas som Bögen eller Flatan – trots att man helst av allt bara vill vara Niklas eller Lena.
Själv reagerade jag pinsamt heterosexuellt när Niklas kom ut: ”Nämen, åh vad kul, vad spännande!”
Sedan ställde jag alla de vanliga idiotiska frågorna och följde med på gayklubbar och trodde att jag förstod. Men det gjorde jag nog inte förrän jag läste Öhrmans gripande bok.

+ Höstens bästa infotainment måste vara SVT:s nya satsning ”Böglobbyn” med radarparet Olle Palmlöf och Sverker Åström. Start den 6 november.

– Marcus i ”Bonde söker fru”, som behandlade varje kärleksbrev från ensamstående mammor som om de vore pestsmittade. Onödigt föraktfullt för vår tids största vardagshjältar.

Hoppa i en lövhög är bättre än shopping

Vad tänker du på när jag säger utflykt? Jag får en inre bild av en picknick i skogen, med frisk luft och rödgula lövhögar. Med ostmackor i smörgåspapper och en termos med varm choklad.
”Ska vi åka på utflykt?” säger min man.
Då menar han att vi ska åka till ställen som Kistagallerian eller Ikea. Det är väl för sjutton ingen utflykt? Möjligtvis en inflykt – eller snarare en verklighetsflykt. Storstadsmänniskor tycks bli helt handlingsförlamade när de är lediga. Det enda de kan komma på att göra är att shoppa loss. En dag när man inte har handlat något är en misslyckad dag.
”Nej, jag hittade ingenting”, säger de med darr på rösten.
Vi var på Underbara barn-mässan häromhelgen, ett palats över allt meningslöst man kan köpa till sina barn. Vad sägs om en halvmeterhög designad bensinpump för femhundra som man kan leka med sina trampbilar med à femhundra till? Eller konversationskort för föräldrar? Om barn! Herregud, är det någonting som föräldrar inte behöver lära sig prata om, så är det väl barn?
Med häpnad tittar jag sedan på TV 3:s nya supernannyprogram ”Lyxfällan”, som vänder sig till familjer som tappat greppet om sin ekonomi.

Första paret shoppar kläder, bilar, motorcyklar och inredningsprylar helt utan hämningar och har ”glömt” att de har en skatteskuld på 180 000 plus en fuktskada i huset som kostar 100 000 till att fixa. Ändå vill de ha ett flådigt bröllop på en ö i Danmark! De har hittills löst sina problem genom att sluta öppna de vita kuverten som dimper ner i brevlådan.
Nästa familj har köpt ett 1 000 kvadratmeter stort hus med bassäng. ”Med fyra båtar, tre bilar och en vind fylld av onödiga prylar har familjen dragit på sig en hel del skulder”, heter det i programmet. Man skulle kunna tro att det handlade om några Wallenbergare eller Silfverskiöldar som aldrig har levt ett normalt, verkligt liv. Men i familjen Wahlström är pappa Valle elektriker och mamma Anette är – håll i er nu – ekonom!
Vi lever i en tid när ”shopaholic” har blivit ett modeord. Alla tycker så synd om de stackars shoppingmissbrukarna. Men är man vuxen och har familj får man ta mig sjutton skärpa sig. Livet är fullt av vita kuvert. Öppna dem, betala räkningarna och sluta handla så mycket skräp.
Lördagen den 25 november är det Shoppingfria dagen. Fira den genom att åka ut i skogen och hoppa i en lövhög i stället. Det blir man lyckligare av.