Krönikor

Det är på nätet vi bör jaga pedofiler

Min förra krönika var en hyllning till alla superpappor. Det tog inte många minuter innan min mejlbox fylldes av brev från män som var tacksamma över att någon skrev något vänligt om dem, för en gångs skull. Men minst lika många brev fick jag från kvinnor som skrev att jag skulle ”Sluta fjäska för männen!” och att min krönika bara uppmuntrade pedofiler. De åsikterna kom för övrigt från en kvinna som jobbade på en tjejjour. Det är en konstig tid vi lever i.
Samtidigt håller feminister som Linda Skugge föredrag om att hon vägrar låta manliga dagisfröknar byta blöjor på hennes barn. För att alla män är potentiella sexförbrytare.

Men det är inte på dagis som pedofilerna finns, utan på nätet. Jag lyssnade på ett intressant inslag i ”Tendens” i P 1. Det handlade om ett nätverk i USA som jagar pedofiler som söker kontakt med barn via internet. Organisationen Perverted Justice har med sina kontroversiella metoder bidragit till att 600 pedofiler gripits de senaste två och ett halvt åren. De utger sig för att vara tolvåriga flickor och går in på olika ungdomschattar i USA. Sedan är det bara att vänta på att någon äldre man (ofta med en klatschig signatur som ”Superbig Cock 1999”) ska ta kontakt med dem. De är noga med att aldrig föreslå något själva, utan initiativet ska alltid komma från mannen.
I programmet citeras en man som frågar flickan om hennes fitta är mjuk (”would you let me check it?”) och vilken storlek hon har på brösten, eller om hon någonsin har kysst en kille med tungan tidigare.
”Well, yes …”
”Would you like to try a 69 with me?”
”I don’t know what that is.”
Då förklarar mannen ingående hur flickan ska ligga ovanpå honom och suga av honom medan han slickar henne. Innan han stämmer träff på parkeringsplatsen utanför sitt jobb ber han henne ta på sig stringtrosor. Han får stånd då, säger han.
I USA är det straffbart att ens föreslå sex med en minderårig. Det vet männen. Ändå lämnar de ut både telefonnummer och adress. När pedofiljägarna har tillräckligt mycket information kopierar de chatten och överlämnar bevismaterialet till polisen. När pedofilerna dyker upp på mötesplatsen är det inte en tolvårig flicka med små bröst och lockigt hår som de får träffa, utan ett par muskulösa poliser med handklovar och skjutvapen.

Jag måste medge att jag är lite tilltalad av Perverted Justices arbete. Uppenbarligen har de här männen brottsligt uppsåt. Måste verkligen våra barn utsättas för ett fullbordat övergrepp innan polisen kan ingripa, när det redan är för sent?
Å andra sidan, var ska vi dra gränsen? Och vilka är det egentligen som är med i Perverted Justice? Kan vi verkligen lita på att de bara gör det för barnens skull?
När inte ens tjejjourerna och välrenommerade kvinnoorganisationer verkar ha koll på verkligheten så börjar man ju undra.

En eloge till alla superpappor

Det här är en ohämmad hyllning till alla superpappor. Som de tre killar som satt på McDonald’s med varsin liten bebis. De smått orakade papporna pratade om livets väsentligheter (fotboll) medan de matade barnen och torkade upp småkräk och allmänt spill med en simultankapacitet som var beundransvärd. När de skulle gå gjorde den ena pappan den mest kärleksfulla rörelse en förälder kan göra: Han lyfte upp barnets rumpa mot sin näsa och sniffade som en hund.
Han konstaterade lugnt att ”jajamensan”. Utan att bli det minsta stressad eller svettig vände han sedan barnvagnen mot skötrummet och kryssade vant mellan bord och stolar. Och jag tänkte att det är nog bara här i Sverige som det är så fullkomligt naturligt för en pappa att göra allt detta utan att någon ens höjer på ögonbrynet.

Vid parkleken vid Rålambshov satt tre andra välklädda småbarnspappor på plastmadrasser med varsin unge. En kvinnlig lekledare höll i sången och de tre papporna sjöng om den busiga Imse vimse spindel för full hals och med hela rörelseschemat, utan att skämmas det minsta. Min son och jag stod och gapade av förundran. Det här var nämligen killar som annars var väldigt, väldigt noga med sin korrekta image.

Och alla dessa pappor som kämpar för att få behålla kontakten med sina barn, trots att det har trasslat till sig i förhållandet till mamman. För tio år sedan tillhörde jag den naiva skaran som tänkte ”ingen rök utan eld” när en pappa blev anklagad för incest. Sådant ljuger man väl inte om? Ända tills det hände en kollega till mig. Fram till dess hade de varit det idylliska paret, alltid i farten, glada och kärleksfulla med tre söta lintottar till döttrar. Men när deras äktenskap krisade anklagade mamman sin man för att ha utsatt deras små barn för sexuella övergrepp.
Därefter följde ett många år långt helvete för pappan – och barnen. De tvingades genomleva upprepade polisförhör och sociala utredningar. Så fort en utredning lades ned så kom nya anklagelser – som också måste utredas. Jag såg honom i korridorerna under den här tiden. Han som alltid hade varit glad och full av energi, gick nu som ett spöke genom redaktionen, med ett grånat, föråldrat ansikte. Men han klagade aldrig för sin egen skull, han tänkte bara på barnen.
”Det är värst för dem”, sa han. ”De är ju så små, de förstår inte. Hur ska de någonsin kunna förstå?”
Till slut vann han den långa kampen. Ingenstans hade det framkommit något som helst bevis för incest. Tvärtom, så ansågs nu mamman vara psykiskt instabil och oförmögen att ta hand om sina barn. Han fick ensam vårdnaden om flickorna.
Och han har lyckats bra. I dag är de tre unga, kloka kvinnor på väg in i vuxenlivet. Själv har han träffat en ny kvinna och blivit småbarnspappa igen. Sedär, en riktig superpappa.