Krönikor

Låt alkismammorna handla på systemet

Regeringen vill sänka alkhoholskatten, men kritikerna i sina vita, nystrukna skjortor kommer sin vana trogen att basunera ut att all statistik visar att sänkt spritskatt bara leder till en massa elände för alkoholisternas familjer.
Jaså? Jag säger som Mark Twain: Det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.
Jag kände nyligen en man som hade ett bra jobb, var facklig förtroendeman och hade en stabil kvinna vid sin sida. Det var bara det att han var för glad i flaskan, eller lådan, som det väl heter nu för tiden.
Till slut fick han inte fler chanser på jobbet, och hans kvinna tröttnade och bad honom flytta. ”Hur kan du vara så elak”, sa han och söp ned sig. Så klart.

Han flyttade in i ett hus mitt emot hennes, och varje morgon såg hon hur han tog bilen till systemet. Ibland ringde hon polisen.
Hon vet inte om de någonsin stoppade honom, men hon sa att det kändes som en lättnad när hon såg att han sålde bilen. Nu tog han bussen till Stora torget, och då visste hon åtminstone att han inte skulle köra ihjäl någon på vägen dit.
Men sedan, det kan ha varit i november, såg hon honom inte på flera dagar. Hon blev orolig och gick och ringde på. Ingen öppnade. Hon ropade i brevlådan, men ingen svarade.
Ett par dagar senare gjorde hon om samma sak. Sedan ringde hon en av hans gamla jobbarkompisar. Han fick husvärden att låna ut en nyckel. När de kom dit hittade de honom död.
Obduktionen visade att han dött av något slags hembränt som polisen hittade i lägenheten. Hans risiga kropp hade inte klarat av att hantera fulspriten. Men just då var det det enda som han hade råd med.

Min mamma hittades också död. Hon hann ligga i tre månader innan grannarna larmade polisen. När jag fick obduktionsprotokollet klarade jag av att läsa sida upp och sida ner med alla vidriga detaljer om vad som händer en kropp som får ligga och ruttna i tre månader. Men det var en mening som fick mig att börja gråta.
”Bidragande dödsorsak: Etylalkoholförgiftning.”
Åh nej, mamma! Inte t-sprit! Bara inte det!
Där. Där bröt jag ihop.
Det visade sig senare att etylalkohol är läkarspråk för vanlig alkohol. Och jag vet inte om någon av er kan förstå vilken enorm lättnad det var att få reda på det.
Det var bara vanlig sprit. Vanlig Systembolagssprit. Hon hade fortfarande lite värdighet kvar.
Alla som levt med alkoholister vet en sak: Det har ingen som helst betydelse hur mycket de där statistikjunkisarna med sina vita skjortor och pärmar under armarna höjer eller sänker spritskatten.
Alla alkismammor och alkispappor kommer att få tag i sitt gift ändå. För min del uppskattar jag om de får lov att ha råd att handla på Systembolaget. Då vet man i alla fall vad de får i sig.

Bara 3 av 60 kom på min 30-årsfest

När jag fyllde 30 så skulle jag ha en hejdundrande fest. Jag bjöd in ett sextiotal gäster och ingen tackade nej. Vilket gjorde mig lite nervös
– herregud, hur skulle vi få plats i min lilla tvåa? Hur skulle maten räcka?
Jag köpte nya kläder och dukade fint. Jag lagade chili och bakade bröd och köpte vin och öl till ett helt regemente. Man fyller trots allt bara 30 en gång i livet.
När dagen D kom var jag nervös och förväntansfull. Jag räknade minuterna tills alla skulle komma. Men ingen kom. Eller nästan ingen.
Tre timmar efter utsatt tid hade bara tre gäster dykt upp. Nu satt alla och stirrade på varandra och sina klockor och undrade tyst när de fick lov att gå. Sedan stod jag där med hemlagad chili och vin och öl för sextio personer. Då kom tårarna. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Och jag lovade mig själv att aldrig, aldrig mer ha en fest.

Nu har det gått tio år och jag har hunnit fundera på varför det blev sådär. Ingen av de uteblivna gästerna ville ju vara elak, de fick bara
viktigare saker att göra. Jag tror snarare att det handlade om att jag inte är särskilt bra på vänskap. Jag var dålig på att få människor att känna sig betydelsefulla.
På den tiden var det viktigast att vännerna var så lika mig själv som möjligt, allting var svart eller vitt – och jag kunde säga upp bekantskapen med en nära vän av principskäl.
Nu är det inte så längre.
Som Kikki säger: ”När man blir äldre är man bara glad över att det finns några kvar som står ut med en – och orkar säga en del sanningar ibland.”
Man tar inte heller sina vänner för givet. Mariannes bästa vän sedan 20 år dog i våras. ”Det blev så himla tomt. När jag är ledsen eller uppfylld av något tänker jag fortfarande att ’det måste jag berätta för Kim!’, och är på väg att ringa
– sedan kommer jag på att det går ju inte.”

När jag ser ”Sex and the city” eller ”Seinfeld” kan jag bli avundsjuk på de där bästisarna som umgås varje dag. Men jag har flyttat fyrtiotvå gånger i mitt liv och mina vänner är numera utspridda över hela världen. Då är det svårt att titta upp på en kopp kaffe, även om man skulle hinna mellan man, barn, jobb, matlådor och galonbyxor.
En undersökning visade att 800 000 svenska män inte har någon nära vän. Det är sambon eller frun som har tagit över den rollen. Jaha, så är det hemma hos oss också. Jag har gift mig med min bästa vän. Och hade inte e-post funnits, så skulle det nog ha gått rakt åt pipan med de andra vänner jag har lyckats ha kvar.
Nu har jag fyllt 40 och tänker bryta det där gamla löftet om att inte ha fest. Det ska bli intressant att se hur många som kommer den här gången, hur många jag har lyckats få att känna sig betydelsefulla.
Jag tänker inte duka för sextio.