Min gammelmormor Hanna fick åtta barn tillsammans med sin Georg. Men Georg söp bort alla deras pengar, till och med dem som hon fick av det sociala för att kunna köpa mat till barnen. Till slut tog de barnen ifrån henne, ett efter ett. De minsta var inte mer än ett år gamla när hon tvingades lämna bort dem.
Hur överlever en mamma det? ”Mor sa att när det var som värst gick hon till biblioteket och läste böcker. Annars hade hon blivit tokig”, berättar dottern Inga för mig. Inga och de andra hade det inte så lätt i sina fosterhem, men de ärvde alla sin mammas läshuvud. Det har räddat dem många gånger.
En gång kände jag en chefredaktör. När hans fru blev svårt sjuk och det var extra turbulent på tidningen, då gjorde han som Hanna. Han gick till biblioteket och fyllde tre pappkassar. Sedan stängde han in sig på sitt rum och läste bok efter bok – tills han orkade komma ut igen. För så är det med böcker. De ger kraft och styrka och ny insikt.
Jag tänker på det nu när det är dags att utse årets Nobelpristagare i litteratur. Det finns så många stipendier och fina priser till oss författare – men när är det dags för Årets läsare att få ett pris? Det finns säkert många där ute som inte skulle ha något emot att få äta rådjurstimbal och ta kungen i hand. Gud ska veta att läsarna är värda det – och minst lika spännande som någon kvinnlig författare med social fobi.
Själv har jag alltid älskat böcker. Slukat dem med hull och hår, lärt känna en författare i taget. Varvat tantsnusk med Strindberg, bara för att det är så jäkla underhållande. Och för att det faktiskt är ett förbannat privilegium att växa upp i ett land där alla har rätt till ett eget bibliotekskort.
Jag kommer aldrig att kunna förstå Victoria Beckham, Bert Karlsson, Anna Nicole Smith och de andra som säger att de aldrig läst ut en enda bok. Stackars människor. Hur klarar de vardagens upp- och nedgångar?
Min mamma hade det svårt långa tider. Men under sina nyktra perioder följde hon i sin mormors fotspår. Hon gick till Myrorna och köpte hela kartonger med böcker. Oftast blev det väl ingen Nobelprislitteratur, snarare Vita Serien och Harlequinböckerna. Men ändå. Hon fick några timmars ro i sin rastlösa själ. En stunds romantik, lite kärlek i sin torftiga värld. Kanske något handfast att gråta över. Bara det kan vara förlösande. Är det något jag är stolt över när det gäller min mamma så är det just det, att hon aldrig slutade läsa.
Just nu läser jag Virginia Holmans bok ”Stulen barndom”, en självbiografisk berättelse om hur det var att växa upp med en mamma som var schizofren. När hon var åtta år kidnappade hennes mamma Virginia och hennes ettåriga lillasyster och höll dem fångna i ett hus långt ute på den amerikanska landsbygden. För att ingen skulle hitta dem målade mamman alla fönster svarta.
Men när mamman inte såg ristade Virginia in en stjärnhimmel i den svarta färgen med en synål. När jag läste det tänkte jag direkt på det som Oscar Wilde sa: ”Vi lever alla i rännstenen, men somliga av oss betraktar stjärnorna”.
Och Posh Spice, Tomas Brolin och de andra boklösa går miste om ett helt universum.
