Krönikor

Du är själv ansvarig för ditt spelmissbruk

Fick du också ett pokerset i julklapp? Grattis. Spela inte bort för mycket, bara. För hur tänker ni, alla spelmissbrukande föräldrar? Hur kan ni förstöra era barns liv? Hur kan ni spela bort deras tillit och kärlek?
Susanne var helt beroende av spelautomater. Hon spelade tills hon fick blåsor på fingrarna. Hon hängde på låset när de öppnade spellokalen. När hon fick lön spelade hon bort alla pengarna samma dag. Hon ljög och smög för sin familj och kunde inte sluta förrän spellokalen stängde eller pengarna var slut. Det handlade om flera tusen kronor. Varje gång. ”Jag har sålt allt. Bilar, mobiltelefoner, kameror och tv-spel. Tack och lov står inte huset på mig, annars hade väl det också strukit med”, berättar hon för P 1:s ”Tendens”.
”Men det är inte pengarna som är värst. Det är den tid jag stulit från mina barn.”

Annette spelade mest på bingo och trav. Hon tog med sig dottern till bingolokalen där dottern fick sitta och se sin mamma spela bort matpengarna, i timme efter timme i den inrökta lokalen. Hon hade inte ens tid att prata med dottern eftersom hon hade så många brickor i gång samtidigt.
Ibland blev dottern utskickad för att köpa John Silver utan filter. Hade hon tur kunde hon få köpa en Hemmets Veckotidning också. Där löste hon barnkorsordet och läste kärleksnovellerna. De timmarna gick lite fortare.
Men oftast hade de inte ens råd med en tidning.
När pengarna tog slut stal Annette frimärken på jobbet, som hon sedan sålde.
Men det var inte förrän hon tog pengar direkt ur kaffekassan som hon fick sparken.
Då tog hon sin dotters sparpengar, länsade hennes bankbok på flera tusen kronor och sålde silverskedarna dottern fått av en släkting, en sked för varje födelsedag.
När dottern upptäckte det gick något sönder inom henne.
Inte för silverskedarnas skull, utan för det stora sveket. För Annette gick spelandet före hennes egen dotter.

Hur gick det då för Susanne och Annette? Jo, Annette var min mamma och hon dog utfattig och ensam. In i det sista spelade hon bingo – det var det enda sociala liv hon hade kvar.
Susanne däremot fick ett ultimatum av sin familj. Hon valde spelet. Först. Men tog sig i kragen och tänkte om när saknaden efter barnen blev för stor. Nu vågar hon inte ens köpa lotter när barnens skolklasser har julfest med insamling.
”Jag vet ju inte vad det sätter igång för process i mig. Och jag vet vad jag har att förlora. Så jag donerar femtio kronor i stället.”
Ansvaret för spelmissbruket måste ligga på den som spelar. Vi som finns runt omkring ska sluta dalta med missbrukare – och börja ställa krav. Det funkar inte att bara ropa på förbud när det gäller spelbolagen i Sverige. Lika lite som det hjälper alkisarna att stänga systembolagen, eller att förbjuda all försäljning av glass och kakor för att hjälpa matmissbrukarna. Människor blir inte lyckliga för att vi tar bort drogerna. Ångesten finns alltid kvar.
Det är den vi måste hjälpa varandra med. Och vi måste se till att det finns tillräckligt många och bra behandlingshem för alla föräldrar som faktiskt tar sitt ansvar och söker hjälp. För barnens skull.

Julen kan knäcka vem som helst

Nu är det snart dags igen. Hej tomtegubbar, slå i glasen. Nej, jag har aldrig gillat julen. Alla dessa adventsljusstakar och julstjärnor i fönstren ger mig bara ont i magen. ”Det är något skumt med tiden före jul. Det är som om vi tror att allt ska ta slut vid jul och vi måste hinna färdigt. Färdigt med vad vet vi inte riktigt, men allt ska vara polerat och fint till dess. En lunch här och ett litet möte där, en drink efter jobbet, glögg, glögg och glögg eller bara en liten fika. Alla som man någonsin haft en relation till ska man träffa och ’stämma av med’ före julledigheten samtidigt som allt arbete ska vara klart”, skriver Eva Dahlgren i sin bok ”Hur man närmar sig ett träd”.
Jag tror inte att det var en slump att Micke Dubois tog sitt liv strax före jul. När min mamma hittades död sa den luttrade polisen: ”Så där brukar det tyvärr vara, vi förlorar många så här års.”

Julen kan knäcka vem som helst. Ett år i början av sjuttiotalet skulle min gammelmormor komma ner och hälsa på oss. Det var en stor händelse, vi hade inte så mycket kontakt med vår släkt. Men det blev inte som jag hade tänkt mig. Inte den gången heller. Gammelmormor var visserligen snäll mot mig, men jag förstod direkt att hon och mamma föraktade varandra. Ja, kanske rent av hatade varandra. Eller var de bara oerhört besvikna på varandra? Gammelmormor kunde inte fort nog komma därifrån och hon kom aldrig mer tillbaka.
Långt senare fick jag höra att hon var väldigt bitter. ”De hade inte ens köpt julklappar till tösen, men vinflaskor, det hade de minsann råd med!”

Hon ville aldrig mer prata om det. Hon valde att glömma och titta bort. Det är många som gör just det. Låtsas som ingenting, inte ens när någon sitter och gråter vid bordet. Och det går inte att prata om det.
”Men kan vi inte få ha det lite trevligt för en gångs skull, nu när det är jul?!”
Värst är det för barnen, säger min väninna.
Hon har lärt sig leva med falskheten. Men det gör förtvivlat ont i henne när hon ser att det går vidare till nästa generation. Nu är det hennes brors döttrar som sitter och gråter framför Kalle Anka.
I Stockholms glassigaste stadsdelar flödar spriten och allt fler barn lever under så svåra förhållanden att de omhändertas. Bakom julgardinerna utspelar sig hela tiden nya familjetragedier. En dotter till två utvecklingsstörda föräldrar berättade att de tvättade henne med stålull. Inte för att vara elaka utan för att de faktiskt trodde att hon skulle bli ren då. Hon anklagar inte sina föräldrar, för de visste inte bättre, men hon undrar var alla andra fanns. Grannarna, släktingarna, det sociala – alla de som inte vågade lägga sig i. Som blundade, glömde och vände sig bort. Som ägnar mer tid åt att sätta upp ljusslingor på balkongen än att bry sig om och våga fråga.
Tänk om vi skulle skita i julstädningen och glöggen i år. Och prata med varandra i stället – och ta oss tid att se de där barnen som har så sorgsna ögon. Då kanske åtminstone nästa generations barn kan se fram emot julen utan att få ont i magen.

Guds son som påhittad hjälte

Är Jesus årtusendets största bluff? Jag har alltid hävdat att han är den ultimata låtsaskompisen, men nu går Brian Flemming ett steg längre i sin milt sagt provokativa film ”The God who wasn’t there”. Systematiskt går den före detta fundamentalisten Brian Flemming igenom Nya testamentet och slår hål på varenda faktauppgift som finns om Guds son.
De hade fel om att solen kretsar runt jorden – tänk om de har fel om något annat också, resonerade han.
”Min film handlar om vad som hände när jag gick ut och letade efter Jesus.”
Och det är i sanning en fascinerande dokumentär. Jag är både döpt och konfirmerad och tyckte att jag hade åtminstone rätt god koll på Bibeln. Men jag häpnar redan inför första frågan: ”Varför försvann Jesus i 18 år?”
Vad sjutton gör killen från det att han är tolv år tills han fyller trettio? Och varför vill ingen skriva om det? De ”faktauppgifter” om Jesus som utförligt beskrivs krossas dessutom obönhörligen av ansedda historiker, professorer och författare.
”Det är fullkomligt otänkbart att det judiska högsta rådet skulle samlas under en av sina viktigaste högtider, pesach, för att bli av med den här killen!”
”Och varför i hela fridens namn skulle Pontius Pilatus släppa en känd massmördare för att kunna kasta Jesus till den hetsande mobben? Varför skulle en diktator som Pilatus över huvud taget behöva låta folket rösta om det?”

Och hur kommer det sig att alla glömmer Jesus när han dör? Legenderna om Jesus har inte alls gått från mun till mun, som de flesta tror. Det är knäpptyst om Jesus i sjuttio år eller mer. Då skriver någon ner något om honom. Det är Paulus, men inte ens han tror att Jesus har funnits på riktigt, han skriver hela tiden om Jesus som en mytologisk figur. Brian Flemming menar att Jesus bara är en påhittad superhjälte bland många andra. Som bevis anför han en folkloristisk checklista för allehanda historiska superhjältar: Hans mamma är jungfru. Check. Hans pappa är kung. Check. Omständigheterna kring hans födelse är ovanliga. Check. Han sägs också vara son till en gud. Check. När han föds görs ett försök att döda honom. Check. Vi får inte veta något om hans barndom. Check. Och så vidare.

På superhjältarnas topplista vinner Oedipus med 22 rätt, Theseus prickar in 20 rätt och Jesus kommer trea med 19 rätt (och leder därmed över andra som Romulus, Hercules, Perseus, Zeus, Jason, Robin Hood och Apollo). De svenska prästerna har just nu fullt sjå med att bråka om huruvida man får älska vem man vill och dänga Bibeln i huvudet på dem som har mage att be om kyrkans välsignelse. Men hur vore det om man insåg att allt som står i Bibeln kanske inte är sant?
För de bokstavstrogna, både i USA och här hemma, måste den här filmen vara värre än vilka terrornätverk som helst. Eller som de säger i pressreleasen till filmen: ”Hold on to your faith. It’s in for a bumpy ride.”