Om man ändå var som Birgitta med permobilen. Hon bor i Hestra i södra Östergötland, och när en flyktingförläggning skulle komma till byn så var Birgitta den första som reste sig upp på informationsmötet och erbjöd sina tjänster. ”Jag är sjukpensionär och har ändå tid över. Jag vill vara en människa som sträcker ut min hand till de här människorna.”
Jag lyssnar till Birgittas berättelse i ”Tendens”
i P 1. Så fort flyktingarna kom åkte hon med sin permobil och bjöd på hembakta bullar. ”Hej och välkommen hit. Jag heter Birgitta”, sa hon.
Svårare än så var det inte.
Frishta från Afghanistan anlände till Hestra 2003. Hon kom ensam med sina två små barn. Människosmugglarna hade dumpat hennes man i Ukraina, och nu visste hon inte var han var eller om han ens levde längre. Dessutom var hon gravid i sjunde månaden.
Birgitta tog hand om hennes barn när hon var på BB, det var hon som hängde tvätt och skötte hushållet när Frishta inte orkade. Det var Birgitta som hjälpte till att hitta hennes man i Kiev och grät nästan lika mycket som Frishta när de återförenades på Arlanda. Birgitta lärde Frishta flytande svenska på bara nio månader. I Afghanistan hade Frishta drömt om att studera till läkare, men när talibanerna tog makten fick inte flickor gå i skolan.
Tror ni den bullbakande Birgitta nöjde sig med det? Nej, hon bildade ett nätverk i byn, Medhjälparna. De hjälpte flyktingarna med allt från att bära möbler och köpa billigt bohag på second hand till att ha kontakter med myndigheter och beställa kläder på Haléns postorder. De som ingick i nätverket var hennes gamla vänner, de som hon inte hade umgåtts med på många år. Nu återupptog de vänskapen och blev mer sammansvetsade än någonsin.
När flyktingförläggningen skulle läggas ned samlade Medhjälparna in pengar för att kunna betala hyran så att några familjer kan få stanna i Hestra. Det gällde Frishtas familj och en familj med en senildement äldre man.”Han hade redan tvingats flytta tre gånger i Sverige. Det skulle inte alls vara bra för hans utveckling om han måste flytta till en ny miljö igen.”
Jag, som till och med har svårt att umgås med min släkt och mina grannar, begriper inte hur hon orkar. Jag kan bara ge en stor eloge till Birgitta och hennes medhjälpare. Hon är en sann vardagshjälte, den nya tidens Karl-Bertil Jonsson, med permobil. Men naturligtvis tycker hon inte att det är något märkvärdigt, det hon har gjort. Hon begriper bara inte varför inte många fler gör samma sak. ”Man får ju så otroligt mycket tillbaka. Jag vet inte vad det är som vi svenskar egentligen är så rädda för”, säger hon förvånat.
Kanske ger hon svaret på frågan själv, när hon berättar om dem som inte fått stanna. ”Det är fruktansvärt. Fy! Det är svårt att beskriva sorgen och vemodet. Det bara brister i hjärtat på en.”
Kanske är det just det som vi svenskar är rädda för. Att det ska göra för ont att komma nära de där flyktingarna, som nästan aldrig får stanna i alla fall.
