2006-04-03
Det är så befriande att ha blivit tant. Att inte behöva behaga längre. Tidningstanten Amelia Adamo säger att vi tillhör den nya nobullshit-generationen. Har man passerat 40-strecket är man inte ung och lovande längre. Det är inte någon som förväntar sig att man ska vara trådsmal och vacker. Skönhet hör ungdomen till. Jag, till exempel, har aldrig varit särskilt vacker. Men jag ser helt okej ut för att vara 40 bast. När man inte kan spela på sin sexiga ungdom längre, så tvingas man också bli mer sann mot sig själv. Vad vill jag ha ut av det här livet?
Enligt statistiken torde vi kvinnor bli i genomsnitt 82,5 år (om vi inte super bort våra liv på lådvin). Då har jag alltså 42,5 år kvar.
Det är ganska lång tid, vad ska jag göra med den? Ja, inte tänker jag sitta vid telefonen och vänta på att någon finnig kille ska ringa.
Vid 40 kan man äntligen vara som folk. Man har haft lite tid att reflektera över livet och har råd att dela med sig. Ni kanske har sett annonserna för Situation Stockholm, där hemlösa Maria intervjuas om vem som köper tidningen: ”Det är nittio procent kvinnor, mellan fyrtio och sextio år. Lite finare men inte överklass, socionomer typ. Aldrig byggjobbare och sådana.”
Nej, det är tanten som är kulturbäraren i vårt samhälle. Vi har lyssnat, läst och rest mer än någon annan målgrupp. Utan oss tanter skulle varenda bokhandel, resebyrå och teater tvingas packa ihop och klappa igen.
Amelias nya tidning M damp ner i brevlådan häromdagen. Den ska vara en hyllning till den mogna kvinnan, men är tyvärr mest flåshurtig och pretentiös. Jag blir alldeles matt när jag läser om DN:s kulturchef Maria Schottenius, som säger att hon alltid stått och lagat fyrarätters middagar till sina barn ”för att de krävt det” och har tekoppar från Provence för 300 franc styck.
Då ser jag hellre den mer jordnära Åsa Mattsson som förebild. Hon, som skriver att hon och hennes jämnåriga ser döden som en personlig förolämpning. ”Vi vet ju att detta prat om åldrande bara är nys, man känner sig ju precis likadan inuti, fast bättre.”
Förr, när vi hyllade den svenska tanten, så tänkte vi oss en liten gråhårig dam med hatt, väska i armvecket och fotriktiga skor. Nu är det inte så längre, i dag är tanterna blonderade företagsledare eller fortsätter föda barn långt in i klimakteriet. Se bara på mig, Anna Lindmarker och prinsessan Caroline av Monaco. Men vi tänker inte låta barnen ärva särskilt mycket. ”Bara mina utmärkta gener”, skriver Åsa Mattsson, som tycker att pengar ska spenderas, inte sparas. Hon personifierar därmed den nya mappien, såsom hon beskrivs i M: bångstyrig, lite egotrippad och med kistan full av guldpengar – säg hej till Pippi Långstrump-generationen. Nu sitter Amelia, 59, i varenda tv-soffa och featurebilaga för att lansera sin nya tidning. Och fattas bara. Det handlar om många miljoner och inte minst: en hel del prestige. Och om någon ska kunna göra succé med en ny tanttidning i Sverige så är det nog Amelia Adamo. Bara nu lårbenshalsen håller.
Comments