2006-02-21
Det är något konstigt med de hemlösa. Om man blundar så finns de inte. Och om de finns så går de knappt att räkna. De är som en egen art, ett eget folk, som skadedjur eller flyktingar i sitt eget land. Ingen vill ha dem, ingen vill hjälpa dem och ingen vill se dem på sitt morgontåg.
När jag växte upp i Malmö hade vi bara en enda uteliggare. Han hette David och alla visste vem han var. Han hade rykte om sig att vara ”så överbegåvad så att det slog slint”.
Senast jag besökte Malmö tycktes det bo hemlösa under nästan varenda bro. De hade liksom flyttat in där med sina presenningar, spritkök och kastruller. När jag skulle uppför en ramp hjälpte somliga av dem till – och ville ha en grindslant för besväret. En av dem var synnerligen verbalt begåvad, säkert en rättshaverist. För han hann med att berätta den ena rövarhistorien efter den andra om det svenska rättssystemet i allmänhet, och polismakten i synnerhet. Jag försökte blunda och tänka bort honom flera gånger, men det gick inte.
Jag skulle tro, men vad vet jag, att de flesta av de hemlösa är sådana att de inte alls vill hamna i våra register. Men om de inte finns med i statistiken så finns de inte alls. Alltså måste de räknas. Enligt ny statistik finns det 17 800 hemlösa i Sverige. 3 600 av dem är uteliggare. 802 finns i Stockholm. 661 i Göteborg – och 431 i Malmö. Men fan tro’t.
Genom en dokumentär i P1:s Tendens fick jag nyligen reda på hur räkningen hade gått till. Socialstyrelsen hade skickat blanketter till härbärgena, som skulle fyllas i. Men de flesta i personalen vägrade. De var för integritetskränkande. Och frågorna var för konstiga:
• Vad hade du för försörjning i vecka 17? Vem sjutton minns det? Och vad ska man svara – prostitution?
• Vad har du för boendesituation? Det är nog den dummaste frågan av alla.
• Vad har du missbrukat de senaste månaderna? De förutsätter alltså att alla hemlösa är missbrukare.
• Hur många barn har du?
– Den frågan kan man inte ställa. Då bryter de ihop, förklarade Rolf Nilsson, ordförande i de hemlösas förening.
Sitter man på t-banan i Stockholm och det kommer in en uteliggare med en pappersmugg, så har man tre val:
1. Man kan titta ut genom fönstret. Då finns de inte.
2. Man kan lägga några kronor i muggen. Och tja, ska man känna sig god, då?
3. Man kan bli jättearg, för hur har de mage att komma in där och lukta illa och störa ens sinnesfrid?
Jag förstår inte varför somliga blir så arga på de hemlösa. Det borde ju vara de som är fly förbannade. Men jag tror inte att det är det de gör, eller inte gör, som upprör, utan det de representerar. De är leverfläcken som visar att inuti så är det fullt med äcklig, stinkande cancer.
I vårt fina, välbärgade land med 1,75 procents styrränta och prisfest på bostadsrätter, så är vi inte bättre än så här. De personifierar vår skam. Hur oräkneliga de än är.
Comments