Krönikor

Kungen är bara en uppgraderad bonnläpp

Två miljoner tittare kan inte ha fel. Bönder är hetare än någonsin. Ett av de mest partriarkala programmen i tv:s historia blev en dundersuccé. Inte bara för TV 4 och de kärlekskranka bönderna, utan även för kvällstidningarna. som skördat stora framgångar tack vare ”Bonde söker fru”.
Samtidigt turnerar Sveriges första bondeopera ”Fanny Ensilage” runt i Sverige. Kvinnan bakom verket, Fanny Danielsson, har gjort research genom att ligga på sofflocket och tjuvlyssna hemma hos bönder i flera decennier. Dessutom har hon prenumererat på tidningen Land sedan hon var sju år.
”Jag har en känsla av att bönder är lite mer vardagsfilosofiska än andra. Som en kille sa till mig: ”Mina kompisar sitter och skickar sms till varandra på krogen medan jag plöjer mina åkrar. Det kommer inte att finnas något kvar efter dem när de dör, mer än kanske några sms och telefonräkningar. Men min åker kommer att finnas där, och den har jag planterat.”
Aftonbladet har permanentat sin flirt med bondesamhället genom sin nya lördagsbilaga ”Härligt hemma”, ett rent plagiat av gamla hederliga Hemmets Journal. I tidningen finns korsord, stickbeskrivningar, frågespalt om antikviteter, recept på saffransbullar och reportage med rubriken ”Jag började träna på gym och fick kontroll på min diabetes”. Kan man komma längre från Stureplan än så?
Och kungafamiljen är mer folklig än någonsin. Titta bara: Har de folkdräkt? Ja. Koll på sina förfäder? Ja. Ärver de gården? Ja.
Husdjur? Ja. Planterar träd? Ja. Kör traktor iförd keps? Ja. Kungen är med andra ord bara en uppdaterad bonnläpp.

Det är ingen slump att den här bondetrenden kommer just nu, samtidigt som ”The planet” rullar på tv och Al Gore åker jorden runt med sitt katastrofbudskap. Nu, när världen håller på att gå under, vill vi allihop ut på åkrarna och trycka ner våra rötter i myllan för att rädda vad som räddas kan.
Men jag, som är uppväxt med Bröderna Djup och bonden Dubbel-Anders i granngården utanför Hörby, har lite svårt för att se det ursexiga med just bönder. Vad jag vet så är det minst lika vanligt med hustrumisshandel, missbruk, övergrepp och bulimi på landsbygden som överallt annars. Se bara på ”den gullige grisbonden” Andreas. Jag har en känsla av att grisarna inte är de största svinen där.
Så alla ni stressade storstadskvinnor som längtar efter lite lantlig idyll: Vänta inte på att någon charmig prins ska komma inputtrande på en vit traktor. Kör själva!

+ Fanny Danielssons nästa opera ska tydligen handla om sjukvårdsupplysningen och hypokondri. Den kvinnan är ett geni!
– Skamvrån är tillbaka på förskolor och i hemmen. Men nu kallas det skampall eller time out. Varför lär vi våra barn att frysa ut varandra?

Skicka inte era barn till dagis i vab-panik

Det är svårt att försöka hålla sig aktuell i dessa tider. Just nu är jag inte först med någonting – förutom sjukdomar. Vi har redan hunnit med minst två varv av kräksjukan, plus förkylningar och ögoninfektioner. Så fort min treåring sticker in näsan på dagis blir han sjuk igen.
Där är det som vanligt rena sjukstugan. Jag blir så förbannad på er föräldrar som skickar era sjuka barn till dagis. Hur tänker ni? Fattar ni inte att det är barnmisshandel?

Varje vecka får man nya larmrapporter från förskollärare som står med stafylokocker och streptokocker upp till halsen. På ett dagis lämnade föräldrarna sin sjuka lilla flicka gång på gång. Till slut gick flickan in i en depression och satt i ett hörn och var helt apatisk. Fröknarna ringde till föräldrarna, som var ”väletablerade i samhället”, och sa att ”det här håller inte, ni måste komma och hämta er dotter”.
”Menar ni verkligen att jag, som har ett så viktigt jobb, ska ägna min tid åt att passa barn?” sa pappan.

”Alvedonbarn” är annars ett välbekant begrepp i dagisvärlden, barn som får värktabletter innan de skickas i väg till förskolan. Men inte ens när personalen ringer och ber att mamma eller pappa ska hämta sina sjuka barn är det självklart.
”Har han kräkts på dagis? Ja, men då har han ju säkert redan smittat alla och då kan han ju lika gärna stanna kvar”, sa en förälder i Aftonbladet apropå det nya fenomenet ”vab-panik”.

Tidningens krönikör Terri Eriksson tycker dock inte att det är så himla konstigt: ”Vi har alla varit där. Vaknat upp på morgonen med ett sjukt barn och konstaterat att det faktiskt inte går att vara hemma just den dagen. Efter det obligatoriska vab-bråket ger man barnet Alvedon och tar det till dagis. När personalen ringer och påpekar att ungen inte är frisk kan man ju alltid låta förvånad. Ojdå – vi som tyckte att han/hon verkade rätt kry i morse. Inom sig lovar man sig själv att aldrig göra så igen. För det känns definitivt inte bra. Snarare genomruttet gentemot alla parter.”

Men stanna hemma då, Terri! Vad är egentligen viktigast, dina barn eller din arbetsgivare?
Vad är det för samhälle vi har om vi inte kan tilllåta våra barn att få vara hemma när de är sjuka? Snälla småbarnsföräldrar, om ni nu inte, av någon outgrundlig anledning, vill ta hand om era barn när de är som svagast kan ni väl åtminstone skaffa barnflicka? Svart eller vit gör detsamma, bara hon bryr sig om era barn.

+ I dag är det den nationella brandvarnardagen.
Jippi! Världens bästa present till alla som använder levande ljus. Och glöm inte att släcka ljusen när ni lämnar rummet.

- Krokusar och syrener blommar i november. Man får onekligen en klump i magen.

Fuglesang var årets rymdpajas

Nej, jag fick inte Augustpriset i år heller. Men jag är inte bitter (Svinalängorna är säkert en jättebra bok. Också.) Jag blev ju gubevars utsedd till Årets Överlevare. Det är första gången jag blev Årets någonting. Jag börjar ana varför kändisar ber kompisarna mailbomba tidningarna för att bli framröstade till Årets bästa mamma/pappa/människa. Så jag tänkte återgälda lite av stjärnglansen:

Årets mest klarsynta: Tidningsmannen Johan Ehrenberg, som förklarade att det svenska systemskiftet går ut på att skapa ett vi-och-dom-samhälle där vi som har jobb ska tycka att alla andra är parasiter.
Årets fyllo: Dansbandskungen Sven-Erik Magnusson. Som trots att han åkt fast för rattfylla efter en vansinnesfärd med 1,7 promille i blodet, fått fotboja och bett fansen om ursäkt - återigen åkt fast. "Var och en får ta ansvar för sitt eget liv. Det måste finnas en vilja att bli nykter", säger hans fru.
Alla vi som har levt nära en alkoholist vet hur mycket sorg och ilska det ligger bakom ett sådant uttalande.
Årets drama queen: Otroligt antika Peder Lamm, för övrigt välsedd besökare på Tip-Top i Stockholm, som blev fjolltestad i Böglobbyn. Peder blev så rasande över detta att han jämförde homosexuella med pedofiler, nekrofiler och män som har sex med getter!
Årets kalenderflicka: Viveca Lärn. Sällan har en gul regnrock varit så erotisk.
Årets snabbaste hjärna: Annika Lantz. Hon kunde lika gärna ha fått priset som Årets vandrande dockteater, Årets folkbildare, Årets Queer, Årets Hypokondriker, Årets rymdfantast eller bara Årets roligaste kvinna.
Årets stenåldersman: Ingvar Oldsberg. "Jag har aldrig varit inne på nätet."
Årets bästa blandband: Fibes, Oh Fibes!, som avslöjade att allt började med pappas gamla kasettband med Lionel Richie, Fleetwood Mac, Bonnie Tyler och Hall & Oates. Intelligens, humor och självdistans har aldrig varit hetare. Klart att vi 40-plus-kvinnor-som-var-utbytesstudenter-på-80-talet smälter!
Hade jag inte varit en lyckligt gift tvåbarnsmamma, så…
Årets rymdpajas: Christer Fuglesang. Stjärngossarnas eget svar på Martin Timell. Hade han verkligen väntat i fjorton år för att få äta geléhallon i slow motion?
Men Årets viktigaste person är - enligt Time Magazine - du! Eller som en nioårig pojke sa, när hans mamma satt och skulle fylla i en kvällstidningstest som frågade om hon ansåg sig vara normalviktig: "Nää, mamma, du är inte normalviktig - du är ju jätteviktig!"

+ Tigrarna, som gör en fantastisk insats för hemlösa kvinnor.
- Chockhöjningen av SL-taxorna. Hur var det nu, skulle vi inte försöka vara rädda om miljön?

En eloge till alla er som vägrar ge upp

Livet pågår hela tiden som i kontrast mot sig självt. På väg ut från Viktväktarna vid Hötorget, där de satte nytt inskrivningsrekord så här efter nyår, möter jag en hemlös kvinna. Hon ber om en tia till en kopp kaffe.
Jag skakar på huvudet och lägger en extra hand på plånboken. Det vet man ju att det kryllar av ficktjuvar så här i reaträngseln. Tio meter bort stannar jag till. Herregud, varför gav jag henne inte tio spänn? Jag vänder mig om och försöker hitta henne i folkhavet. En drygt femtioårig kvinna, ganska kort och böjd, med röd täckjacka och dåliga tänder. Hon är som uppslukad av människomassan.

Det finns 3 863 hemlösa bara i Stockholm. 940 av dem är kvinnor. Ett femtiotal är barn och ungdomar. De driver omkring och tvingas ofta utföra sexuella tjänster för att ha någonstans att sova. Jag letar efter kvinnan, hon i röda täckjackan. Vart tog hon vägen?
Det är soligt, tre grader varmt. De japanska körsbärsträden har fått fnatt och blommar i januari. Än har ingen snö kommit. Bara regn. Vet ni hur de gör när det regnar? Sådana nätter virar de in sig i plast, i en svart sopsäck som de förseglar med silvertejp. De väver en kokong, lägger sig på marken, stoppar in fötterna i säcken och trycker på tills de når botten. De böjer sig framåt, drar åt plasten runt fötterna och tejpar. Sedan tejpar de fast säcken runt midjan. På så vis åker inte säcken av under natten.

Det fick jag lära mig i Nick Flynns självbiografiska roman ”Ännu en jävla natt i Suck City”, som utspelar sig bland de hemlösa i Boston. En natt dyker Flynns egen pappa upp på härbärget, en ”charmig slarver” som trodde att han skulle bli en världsberömd författare men som drack och drogade – och som nu har nått botten. Boken handlar om en pappa som svek sin son – och om en son som nu sviker sin pappa. En alltför vanlig historia bland de hemlösa.
Hundra meter in på Drottninggatan hittar jag henne. Vid Pressbyråns kaffeautomat. Ett kort ögonblick tänker jag att det kunde ha varit min mamma. Jag ger henne min skrynkliga tjugolapp. ”Förlåt.” Hon nickar. ”Det är okej”, säger hon.

Så länge vi har droger och missbruk kommer vi också att ha trasiga människor utan ett eget hem. Och det här är bara en liten eloge till alla er som vägrar ge upp dessa mammor, pappor och barn: Stadsmissionen, Tigrarna, Punkt Kom Hem, Situation Stockholm, Faktum och Nisse Olsson i Göteborg som lånar ut husvagnar till bostadslösa. Tack för att ni gör det som vi alla borde göra.

+ Spårvägsmuseet i Stockholm, stans absolut bästa museum – ett eldorado för små och stora barn.
– ”Ritter i P 3”. Jeezus, vilket nedköp från Annika Lantz!

De verkar ha fettsugit sig i huvudet

Det är inte klokt vad vi vuxna kan förstöra för våra barn. Och ändå är det de som får stå där med skammen till slut.
Som i Blossburg i USA. Där har politikerna kommit på snilleblixten att man ska mäta alla sexåringarnas BMI – och skicka med resultatet i betyget!
New York Times skriver om sexåriga Karlind som numera bara petar i maten.
”Min tvååring äter mer än hon”, säger den förtvivlade mamman.

I Karlinds papper hade det stått att hon hade ett bodymassindex på 80 procent. Att det är fullt normalt att ha ett index på upp till 85 procent på barnskalan (som räknas ut helt annorlunda i USA), var det ingen som hade förklarat för henne. Nu är det för sent. Nu har hon redan fått ätstörningar.
Många föräldrar har blivit chockade och rasande över det hemskickade BMI-betyget. Trebarnsmamman Christina Bové fick höra att hennes nioåring var gravt överviktig.
”Men de där siffrorna är helt värdelösa, de betyder ingenting”, säger hon till New York Times.

Hon tog med sig ett foto-grafi av sin son i badbyxor för att visa att han inte ens var i riskzonen för att bli överviktig. Då är hon mer orolig för sin åttaåriga dotter som går i samma skola. Hon äter bara morötter och väger sig konstant.
”Hon kan komma ut ur badrummet och säga: Jag väger 30 kilo och ingen av er kan säga det.”

Här i Sverige har vi fått fettnoja och de spinkiga yuppieföräldrarna och hysteriska professorer kräver att det ska börja mätas BMI på fyraåringar. Ibland undrar jag om de här människorna har råkat fettsuga sig i huvudet i stället.
Visst, alla vet vi att övervikt är ett stort problem, inte minst i USA. Men om man inte kan se att ett barn är överviktigt med blotta ögat så är inte det barnet för tjockt! Barnläkare, som Göran Sjönell, slår tvärtom larm om att det snarare är så att många barn är undernärda.

Och det kan aldrig vara en sexårings fel att hon eller han är överviktig. Då är det vi i vuxenvärlden som har brustit. Då är det vi som har serverat skräpmat och dragit in på skolgympan. Då är det vi som har mutat med för många chokladkakor för att få vardagen att fungera. Då är det vi som tvingar våra barn att forslas till och från skolor tills det är för sent för att kunna vara ute och leka.

Precis så var det även på Karlinds skola i Blossburg. Alla visste om det. Men tror ni att de satsade mer på skolgympa och slutade servera pizza till frukost i kafeterian? Nej. Det blev för dyrt. Då var det billigare att mäta barnens BMI och skicka hem skammen med betygen.

Hur länge ska vi krypa inför kungahusen?

När man har sett ”The Queen”, filmen om Elizabeth II, inser man en sak: De kungliga tar sitt jobb på oerhört stort allvar. De tror tydligen att de är regenter av Guds nåde, att de har Gud som arbetsgivare.
Nu vet jag inte om de skandinaviska kungahusen tror det också, men de odlar gärna myten om att de ska vara förmer än vi andra. Hela deras tillvaro – och deras apanage på 95 miljoner om året – hänger på det. Journalister tvingas jobba helt på deras villkor. Nåde den som inte lever upp till de kungliga etikettsreglerna, hon eller han blir portad från samtliga fototillfällen för all framtid.

Titta bara på Annette Kullenberg – hon fick sparken från Aftonbladet för att hon skrev i en krönika att prinsessan Madeleine partajade för mycket. En sådan kolumn var otryckbar. Till och med i en socialdemokratisk tidning.
Hur skulle det se ut om Fredrik Reinfeldt och hans familj ställde samma krav
på uppförande och totalt okritiska frågor från pressen? ”Odemokratiskt!” hade svenska folket rasat. Men inte när det gäller kungahuset. Då ska det tassas på tå, skrapas med fötter och slickas uppåt.
I tisdags satt jag och skruvade mig igenom hela första avsnittet av TV 4:s nya dokumentärserie ”Prinsar och prinsessor”. Linda Nyberg har fått krypa som en slempropp för att få ställa några frågor till norske kronprinsen Haakon och hans Mette-Marit. I ”Förkväll” sa Linda att det var en märklig upplevelse. Som erfaren journalist är hon van vid att kunna ställa vilka frågor hon vill. Ändå fick hon nu bara fråga om det som kronprinsparet ville svara på. Och rätt vad det var hade Mette-Marit en dålig dag och ville inte svara på någonting alls.

Varför ska kungahusen stå över demokratin – och gällande lagar? Än i dag gäller regeln att kungen kan begå grova brott utan att riskera påföljd. Han kör regelbundet alldeles för fort – och krockar då och då med oss vanliga dödliga – helt utan påföljd. Även om någon blir dödad har kungen och hans familj åtalsimmunitet. Varför går vi med på det? För att han har fått jobbet av Gud?
Men de är så fina förebilder, säger någon. Jaha. Ska vi ta det här med kvinnorollen då, lite snabbt. Ingen förväntar sig någonting av kvinnorna i kungahuset – förutom att de ska vara vackra, representiva och föda tronarvingar. Eller som drottning Silvia sa, apropå sina klänningar: ”Jag har haft samma storlek – 36 – sedan jag träffade kungen. Och det har jag fortfarande, efter tre barn och 30 år.”
Är det inte dags att börja ställa lite högre krav än så på kungahuset?

+ ”This American life”. Tio år av fantastiska berättelser ur bakfickan. Ladda ner till Ipoden: http://www.thislife.org/

– Annika Lantz är sjukskriven och ungdomarna i Stockholms innerstad sniffar lustgas. Om inte Annika kommer tillbaka snart blir jag också tvungen att dra i mig en ampull.

Det är ingen mänsklig rättighet att få ha sex

Ska jag köpa sex till sonen? undrar Sören Olsson, mest känd som författare till böckerna om Sune och Bert. Han har en tonårig son med Downs syndrom.
”Min son vill vara naken med en kvinna”, säger han till Aftonbladet och SVT och TV 4 och alla andra som frågar. Nu grubblar han över om det då är okej att åka ner till Danmark och köpa en prostituerad till sonen, som ”en kompis” har föreslagit.

För det första begriper jag inte varför han sitter och pratar om sin sons sexualitet inför hela svenska folket. Är inte bara det oerhört integritetskränkande?
För det andra förstår jag inte på vilket sätt sonen skulle vara förtjänt av att de åkte i väg till Danmark. Vad skulle han lära sig av det? Att det är okej att köpa sig en kvinna som vilket sexhjälpmedel som helst?
I flera månader har vi fått följa Linda Hammar och hennes vänner i ”En annan del av Köping”. Vi är minst tre miljoner tittare som vet hur mycket kärlek och insikt det finns i dem vi kallar ”förståndshandikappade”. De har bjudit in oss i sina hem och visat att de är precis som du och jag. Som dricker hinkvis med kaffe, kämpar mot övervikten och längtar efter mamma, eget körkort – och den stora kärleken. Och – inte minst – som har visat att de är fullt kapabla att sköta allt det där själva.

Sören tror tydligen inte att hans son ska kunna få hångla med en kvinna av egen kraft. Nehej. Men det är faktiskt ingen mänsklig rättighet att få ha sex med någon. Alla har rätt till sin egen sexualitet, men inte till någon annans.
Sören tycks bara kunna tänka på en sak: sonen. Sonen vill vara tillsammans med en kvinna. ”Jag känner smärta när jag inte kan ge honom det.”
Visst, det kan varenda förälder begripa. Men en förälders ansvar är också att tänka lite längre och visa för sina barn att människor inte är en handelsvara. Om du hade en dotter i stället, Sören, skulle det då vara okej att någon annan pappa kom fram till dig och sa att ”du, kan jag få använda din dotter en stund?” Min son behöver någon att hångla med. Du kan få betalt om du vill.

Nej. Jag säger som ståuppkomikern Jesper Odelberg, själv cp-skadad och upprörd över denna ständigt pågående cynism: ”Ensamhet är, åtminstone i västvärlden, ett av vår tids största samhällsproblem. Detta oavsett om man har ett funktionshinder eller ej. Att lösa ensamhet med prostitution skulle vara som att lösa bostadsbristen med engångstält, fast med långt värre etiska konsekvenser.”

Hur kan en pappa överge sitt barn?

430 000 svenska barn växer upp utan en pappa. Pappor som plötsligt en dag reser sig upp och går. Som säger att de ska gå ut och köpa tidningen – och aldrig kommer tillbaka. Hemma vid köksbordet sitter den sjuårige sonen och väntar tills han somnar och trillar av stolen.
Jo, det är sant. Jag har mött hans mamma. Jag har mött så många andra bittra, uppgivna, ledsna, förtvivlade kvinnor som berättar samma historia. Om pappor som inte bryr sig om barnen. Som inte kommer och hämtar sina barn, som har längtat så, när det är hans helg. ”Det har kört ihop sig”, säger han. Om han ens ringer.

Det finns pappor som inte hör av sig ens på födelsedagar eller jul. Eller när deras barn tar studenten. Förmodligen för att de inte ens vet att de gör det.
Varför är det så? Hur är det ens möjligt?
Jag ser på mina barn, som är ett och tre år. Och jag ser på deras pappa. Hur han matar och vaggar, busar och kramar. Han är en verklig superpappa. Hur han nu har lyckats bli det. För hans egen pappa stack när han var tre.

Hur kan man lämna ett barn som man har lärt känna i ett, två eller tre år? Om jag skulle tvingas lämna bort något av mina barn, Gud förbjude, då hade jag ju gått och tänkt på det barnet varenda minut. Undrat hur han har det, om han är glad eller ledsen, hur han ser ut, om han är lik mig – och om han tänker på mig ibland.
Alla dessa män, kan de bara stänga av det?
För en tid sedan var det en temakväll om frånvarande pappor i SVT. Jag tittade i fem timmar utan att få ett svar. Genusforskaren Lars Jalmert kom närmast. Han sa att det var annorlunda förr, när mammorna var hemma med barnen. Då var det de som var nära barnen, de som matade och vaggade, kittlade och kramade. Papporna var sällan närvarande, inte ens när de var hemma.
”Då blir det också lättare att gå därifrån – när man egentligen aldrig har varit där.”

Maria Bäck, kvinnan bakom sajten Lost Daughters United, var med i studion. Hon vittnade om alla döttrar som skriver om hur de längtar efter sin pappa. Jag har läst deras berättelser. Svidande smärtsamt om flickor som skäms över att vara bortvalda. Oftast handlar berättelserna om att pappan går vidare till en ny familj och glömmer den gamla.
Men kan man verkligen glömma sina barn? Även om livet har kommit emellan så måste väl längtan och sorgen vara lika stor?
Allt annat vore omänskligt. Ni, frånvarande pappor, får gärna skriva och förklara varför ni inte hör av er till era barn. Det finns så många förlorade döttrar och söner som väntar på ett svar.

+ Ronnie Sandahls roman ”Vi som aldrig sa hora”. Den gör ont, men på ett skönt sätt.

– Visst, jämställdheten åker ut med blöjpåsen. Men jag hade hoppats att Maria Svelands roman ”Bitterfittan” skulle vara rolig, bitsk och annorlunda. Den är bara ... bitter.

Exakt när blir man en dålig pappa?

Hur kan pappor överge sina barn? undrade jag i min förra krönika. Min mailbox har exploderat av era svar. Här kommer ett par typexempel.

1. Utpressningsmannen: ”Jag lever i ett fantastiskt förhållande sedan tio år, men skulle min fru bli gravid, så tar vårt äktenskap omedelbart slut. Det vet hon.”

2. Jobbiga-barn-pappan: ”Svårartade trotsperioder, dataspelspelande zombies, självdestruktiva flickor, våldsamma pojkar, tonåringar som stjäl, skolkar och grisar ner hemma – detta räcker för att knäcka föräldrarna och kan vara orsaken till att de flyr ifrån sina barn.”

3. Det-gör-ont-pappan. ”Efter ett antal uppslitande varannanhelger där det bara var gråt och skrik, kändes det som om det var bättre för alla att vi bröt kontakten. Det gjorde mindre ont då.”

Förvånande många som skrivit har barn som i dag är närmare trettio år. 1979 visade en undersökning att 85 procent av papporna aldrig diskade, 93 procent städade aldrig, 96 procent tvättade aldrig sina egna kalsonger och 73 procent gick aldrig och handlade. Kan det ha någonting med saken att göra? Och betyder det i så fall automatiskt att de är diskvalificerade från att få vara närvarande pappor?
1978 skilde sig mina föräldrar. Det fanns en tid när jag aldrig mer ville se min pappa. När jag var övertygad om att han låg bakom allt ont. Han blev närmast en självuppfyllande profetia genom att vara berusad eller bakfull de få gånger vi sågs. Ständigt med en ny, misstänksam kvinna vid sin sida. Det var inte förrän en av dessa kvinnor ringde mig och sa att nu fick jag vara så god och komma och hälsa på. Han var ju trots allt min pappa – och detta var jag skyldig honom. Jag var nog mest rädd för henne. Hon kastade saker omkring sig när hon blev arg. Men jag gick dit. Och genomled den ena bakfyllehelgen efter den andra.

Och någonting hände. En dag var det inte så jobbigt längre. En dag kunde vi skratta tillsammans igen, min pappa och jag. Flickvännen byttes ut och pappa skaffade en egen etta. Det var där jag ringde på när jag var 13. ”Pappa, kan jag få bo hos dig?” Jag flyttade in hos pappa, och fick sova på soffan i det enda rummet. Det betyder inte att han plötsligt började laga mat, tvätta och såg till att jag kom till skolan på morgnarna. För det gjorde han inte. Men han fanns där, som den godhjärtade pappa har trots allt var. Han visade mig att det faktiskt går att överleva på kärlek, humor och färdigköpta fiskgratänger.

+ ”Pappadagar i råttans år” av Daniel Möllberg. En skilsmässopappas kärleksförklaring till sina barn. Läs!

– Kvinnor i södra Sverige får inte säga nej till manliga gynekologer när de söker vård. Anledning: Manliga gynekologer får inte diskrimineras. Djezus!

Man måste bara älska Alice Timander

I helgen såg jag Rebecka Rasmussons film ”Alice och jag”. Det är en av de mest gripande dokumentärer jag har sett. Det vilar något så sorgligt vackert över Alice när hon berättar att hon aldrig har blivit älskad. Och att hela hennes liv har gått ut på att någon ska se henne. Hon är brutalt ärlig inför kameran – och på något besynnerligt sätt måste man bara älska Alice. Hon stod i foajéerna i tio år medan kändisarna passerade förbi, och hoppades att någon skulle se henne.

I tio år, medan hennes barn väntade och grät. ”Kan man säga att berömmelse också är en form av kärlek?” frågar Rebecka.”Ja, just det. Det var väldigt bra sagt”, svarar Alice.
Filmen igenom undrar hon varför hennes barn inte tycker om henne. Om de hatar henne. Varför de aldrig ringer. Jo, äldsta dottern Annika ringer ju.
Men hon har för länge sedan flytt till Kalifornien.
”En sådan person som du äter upp en. När du var ledsen så var jag ledsen. Och när du var glad så var jag glad.”
Det var som om det inte gick att leva ett eget liv bredvid Alice. Annika har aldrig vågat skaffa barn själv. Det verkar inte riktigt som om hon tror på kärleken, hon heller. Alice försöker skylla på att hon försummade barnen för att hon arbetade som tandläkare, att hon gjorde kvinnorevolution. Men Annika sätter armarna i kors och spänner ögonen i sin mamma.
”Nu har ju jag levt med dig hela livet, så jag vet att det där är en tillrättalagd version.” ”Jojo.”

En av filmens starkaste scener är när Annika har kommit hem för att vara med sin mamma under 90-årskalaset. De sitter i limousinen på väg till festen. Och plötsligt säger chauffören att han har fått order om att Alice ska göra entré själv. Utan dotter. Inte ens då tar Alice sin dotters parti. Inte ens då förstår hon det nästan löjliga i att hon faktiskt, 90 år gammal, fortfarande tror att kärleken bor i kamerablixtarna. Så Annika får kliva av en bit ifrån festen, gå in bakvägen och stå i foajén och titta på när mamman kliver ur bilen och åmar sig inför kameran. Hon ser inte ens åt sin dotter.
Det behövs inget missbruk för att bli en dålig mamma. Det räcker med att man, som Alice säger, har en oförmåga att komma andra människor nära.
Jag går ut från biografen och möts av löpsedlarna på stan. Linda Rosings bröst har tydligen exploderat. Jag kan inte låta bli att undra hur hennes barn mår – och om hon också kommer att undra varför de aldrig ringer när hon fyller 90.

+ Pluras svarta blogg. ”Det är kul att äntligen få lära känna sin farsa efter alla dessa år”, säger hans dotter.

– Hells Angels fick Kapp-Ahl att stoppa barnkläder som var för lika deras logo. Varför vill Kapp-Ahl klä våra barn i HA-tröjor över huvud taget?